I fredags var dagen jag har väntat på i 4 månader. Kunde knappt fatta det när jag väl stod där och väntade, det var lite som julafton när man var liten. Ni vet, det där pirret av förväntan i magen? Typ så kändes det.

Helgen har varit ett enda långt lyckorus, jag har befunnit mig i konstant eufori de senaste 48 timmarna.

I lördags blev det en sväng på stan med en massa shopping (nej, det var faktist inte jag den här gången), sen middag på en kinarestaurang och efter det hem för att svira om och dricka några öl.
Och hör och häpna, det verkar som om jag kan dricka öl igen utan att njuren ballar ur. Det blev en och annan igår och jag har inte alls ont eller ens en antydan till ont idag. Förr brukade jag alltid få ont dagen efter en blöt utekväll, så det verkar som om operationen var lyckad!

Anyway, vid 18-tiden åkte vi mot Scandinavium för att invänta kvällens höjdpunkter; Trivium och In Flames. Det var tre band som spelade innan, så vi fördrev tiden i baren och med att prata med vänner och bekanta som också var där.
Vi höll nästan på att missa Trivium också, trodde att de skulle gå på senare än vad de gjorde, så vi snurrade omkring i godan ro utanför läktarna med varsin öl i handen. Sicken tur att min kavaljer för kvällen hade utmärkt hörsel och märkte att de hade börjat spela.

Efter pausen bev jag helt nostalgisk när In Flames entrade scenen. Jag satt med ett fånigt flin på läpparna under hela spelningen. Var nästan lite rädd att munnen skulle fastna i det läget.
Jag hade inte så stora förväntningar på själva spelningen, trodde mest att de skulle spela en massa oljud från senaste skivan. Men icke, de fick med rätt mycket gammalt med.
Dock hade Anders rätt när han i början av spelningen sa "Det är svårt att summera 10 album på 1h 45 min". Tyckte ändå dom lyckades rätt bra.
Blev eld och lågor när de spelade Trigger och Cloud Connected.