Kommer ta en lång paus från bloggen nu. Fast egentigen vill jag bara sätta hela livet på stand by.

Jag mår riktigt psykiskt dåligt, det har inte varit såhär illa på riktigt länge. Visst, jag har haft mina ups and downs då jag har mått kasst någon dag men sen varit på fötter igen.

Nu har jag mått konstant dåligt i över en månad utan tecken på att bli bättre/gladare.

Ska jag vara ärlig så har jag haft en hel del "dumma" tankar i princip varje dag och jag har fått avvärja impulser att skada mig själv. Har varit helt skadefri i snart 4 år, så det är viktigt för mig att inte bryta det. Men tankarna finns där. Dagligen.

 

 

Stress, oro och för höga krav på mig själv kan vara några av orsakerna. Självförtorendet har jag tappat bort någonstans efter vägen, jag känner mig dålig, ful och värdelös. Jag har fått eksem över hela kroppen (pga kallare och torrare luft iom hösten) och det är enormt psykiskt påfrestande.

Ärligt talat så är jag helt jävla trasig inuti. Ja, det känns som att själen har fastnat i en rävsax.

 

 

Står helt handfallen. Behöver helt seriöst en kram, en klapp på axeln eller en famn att störtböla i.

Behöver höra att jag duger som jag är. Att jag får vara jag. Med eller utan mina brister.

För just nu orkar jag inte mer. På riktigt. Och jag vet att jag inte kommer kunna ta mig upp ur den här svackan på egen hand den här gången.

 

 

Det regnar ut. Himlen och jag gråter ikapp.

 

Nope. Jag är fortfarande sönderstressad. Trodde det skulle gå över när jag väl fick skolan och högskoleprovet ut vägen. Men icke.

Är fortfarande helt uppe i varv om dagarna, sjukt rastlös om kvällarna och min sömn är helt fucked up. Jag har svårt att bara släppa saker och ta det som det kommer. Analyserar sönder småsaker. Blir mer stressad för att jag blåser upp skitsaker till gigantiska världsproblem. Jag vill bara stänga av hjärnan en stund.

Just love my life.

 

Bah.. Ska göra mig iordning och sen dra hem till Lindanummerett.

Ikväll ska jag dricka öl.