Haha, alltså... Såfort jag bestämmer mig för något så blir det precis tvärtom. Om det är bra eller dåligt tåls att tänka på.

Jag fattar liksom ingenting. När känslorna började växa igen kändes det som om jag fick en käftsmäll tillbaka och och krockade med en vägg av tystnad.
Nu ikväll beslöt jag att det fick vara nog med ångest och denna eviga jakt efter lycka (som ändå inte verkar vilja infinna sig). Bestämde mig för att släppa allt, elda upp alla skelett i garderoben och bara ta saker som de kommer. Ja, då minsann passar det att bryta tystanden.
Fast jag det är skönt att tystnaden är bruten nu, jag ville inte lägga mig i innan. Det kändes fel, fel, fel. Och jag känner mig dum, dum dum.
Kanske är det ödet?

Jo, jag vill.
Nej, jag vill inte.
Jag är så osäker.
Gör mig säker...?

Äsch, nog med detta svammel!
Nu måste jag sova. Jag ska upp kl. 04.00 imorgon. Känns riktigt ovärt, men plikten kallar.

Godnatt med er!