Är så äckligt trött på min vardag. Det känns som om mitt liv har totalt stagnerat och jag kommer ingenstans. Det enda jag gör om dagarna är att sitta i soffan och sakta men säkert ruttna bort. Och ni som känner mig vet att jag absolut inte trivs med det. Jag kommer börja utveckla stereotypa beteenden och det kommer väl sluta med att jag sitter i ett hörn, stirrar tomt framför mig och vaggar systematiskt fram och tillbaka.
Jag är en person som trivs som bäst när det händer saker. Jag vill alltid ha något att göra och jag blir lätt uttråkad.
Att vara arbetslös i en mindre stad utan jobbmöjligheter är grymt frustrerande. Dessutom är jag mer eller mindre uppvuxen här, vilket gör staden ännu tråkigare. Jag saknar äventyr, nya utmaningar och nya människor.
När jag, 19 år gammal, flyttade till Stockholm på grund av jobb var jag helt lyrisk. Allt var nytt och spännande, och jag trivdes som fisken i vattnet med att bo där. Men jobbet var inte det bästa och arbetssituationen fick mig att säga upp mig, vilket ledde till att jag inte hade råd att bo kvar och således var tvungen att flytta "hem" igen. Till samma gamla tråkiga stad.

Nu är jag trött på allt det här. Jag söker för tillfället efter jobb i en stor stad ca. 50 mil söderut. Men att bo här uppe och söka jobb så långt bort är lite som moment 22. Du måste helst bo på orten för att ens få komma på intervju och ha chans att få jobbet, och du måste ha jobb för att få tag i bostad, även om det innebär att bara hyra ett rum hos någon. Folk vill helst att man har ordnad ekonomi för att man ska få hyra. Det blir som en ond cirkel.

Jag har planer och mål i mitt liv, precis som alla andra. Jag vill börja bygga upp mitt liv på riktigt. Skapa trygghet och stabilitet. Men just nu känner jag att jag inte kommer någonstans. Jag har liksom fastnat i en punkt i livet där ingenting går varken framåt eller bakåt. Jag lever inte riktigt, jag bara existerar.
Jag vet att jag är stark i mig själv och jag har en otrolig drivkraft, vill jag att någonting ska hända så ser jag till att det gör det. Men nu orkar jag bara inte.
"Det blir vad man gör det till". Ja, så är det. Och jag försöker verkligen att göra allt för att komma härifrån, till någonting nytt.

Var tvungen att ventilera lite.
Tack för mig.