Analysera, analysera, analysera. Jag vänder utochin på varenda känsla jag har just nu. Plockar sönder själen i smådelar och letar med förstoringsglas efter en förklaring. Men det enda jag hittar är ett svart hål och ett stort jävla ingenting.

Jag förstår ingenting. Absolut ingenting. Det enda jag vet just nu är att mitt tålamod börjar ta slut, och att jag börjar bygga upp en frustration inom mig. Så som du beter dig, så gör man inte mot folk. Och framför allt inte mot sin flickvän. Det är inte schysst att jag ska sitta och vänta på att du ska höra av dig, det är inte schysst att jag ska behöva tjata på dig för att du ska skicka ett sms (som du ändå inte gör).

 

Jag hatar att befinna mig i den här ovissheten. Ska det vara så förbannat svårt att skriva ett sms eller slå en signal? Tydligen. Jag vill veta vad fan som är fel. Jag måste veta vad som är fel.

Jag är din flickvän. Är det såhär du behandlar flickvänner?
Moget. Jävligt moget. Jag trodde att du var mer vuxen än såhär, men jag hade tydligen fel.

 

Och här sitter jag. Sårad och ledsen, besviken och frustrerad. Tårarna är inte långt borta. Din tystnad sårar mer än du tror. Grattis, du har snart lyckas knäcka mig. Hoppas du är nöjd.

Jag vill veta vad i helvete du håller på med. Funkar det inte så funkar det inte, men jag vill åtminstone veta.
Är det så jävla mycket begärt?