Funderar på om jag ska skaffa katt igen. Jag saknar att ha en lurvboll vid min sida att mysa med. När jag var 5 år gammal skaffade våran familj katt för första gången och redan då blev jag frälst. Den katten, en renrasig perser vid namn Lubbe, skänkte mig mycket glädje under 11 år.

Den andra katten i mitt liv var Iris, en kritvit döv katt. Hon var inte min, utan jag tog hand om henne i några månader i början av 2010 åt en vän till mig. Tyvärr finns hon inte kvar alls längre..

Strax därefter fick jag köpa min väns andra katt (samma ägare som till Iris) eftersom de två inte gick ihop. Katten hette Sigge och var en blandning mellan Maine Coone och Ragdoll. Och charmigare katt fick man leta efter! Det syndes verkligen att det var ragdoll (trasdocka) i honom haha!

Sedan blev jag tvungen att flytta hem till min mamma och yngre bror som också bodde där är allergisk mot katter, så tyvärr blev jag tvugen att sälja Sigge. Det gjorde riktigt ont i hjärtat, men jag vet att han kom till ett bra hem.

Jag är verkligen en kattmänniska och kommer antagligen ha katter under hela mitt liv. Jag gillar deras självständighet, det faktum att de kan komma och gå som de vill, men samtidigt kan ge så förbannat mycket kärlek. Jag tycker väldigt mycket om hundar med (eller alla djur för den delen), men det är något riktigt speciellt med katter. Och jag gillar't!