Jag borde diska. Och dammsuga. Jag borde resa mig ur soffan. Men orken vill inte infinna sig.

Minnen från ett svunnet liv kommer tillbaka. Jag glider iväg igen. Världen börjar bli gråskalig, jag tappar färgerna. Färgblindhet kallas det visst.

Jag tillbringar nätterna med att lägga ångestpussel och funderar över var fan mina vingar tog vägen. Ärren på ryggen lyser ännu. Någonting säger mig att jag vingklippte mig själv i ett desperat försök att passa in.

 

Jag och hon i spegeln bråkar varje dag. Spegeln hånskrattar.

Jag bär en svart ilska inom mig. Jag vill spotta ut ord, skrika, slå och sparka, men det enda jag kan göra är att le och tränga undan raseriet. Som ett injicerat gift pulserar hatet runt i mina vener. Blandas med syre och röda blodkroppar. Jag försöker skrika, men luften sätter sig i halsen och jag hostar upp glassplitter istället.

I hela mitt liv jag har snubblat framför mållinjen. Skrapar upp armbågar och knän alltmedan misslyckandes sveda intar min kropp.

Second choise. That's all.
Vad du än gör, gör inte om det du gjorde sist.

Inte så jävla lätt att leva i nuet när det förflutna ständigt gör sig påmint. Minnen som river upp gamla saker. Saker jag skjutit undan någonstans längst in i mitt undermetvetna.

 

Ja, jag tycker fortfarande om dig. Jag vet bara inte om det är bra eller dåligt.

 

Jag borde bli mindre misstänksam. Borde ge folk en chans. Låta dom komma närmare. Men rädslan över att bli sårad är för stark. Därför kommer jag fortsätta förutsätta att alla killar är svin och att jag inte går att älska.

 

Nu är det fanimig dags att röja upp i det här sunkhålet. Trycket över bröstet försvann när ångesten fick dansa över tangenterna. Jag fick ventilera.