Nattlig dialog med mitt inre

Huvudet är splittrat, jag är splittrad. Krigar ständigt mot mig själv. Två delar av mig är i uppror, den ena säger att jag är helt fucking värdelös medan den andra menar att jag duger och inte ska ta någon skit.
Så. Jävla. Förvirrande.

Hjärnan säger;
Varför duger inte jag? Varför är jag fel? Jag är inte värd någonting, mig kan man stampa sönder.

Hjärtat säger;
Nej tack. Det är bra nu. Jag försöker alltid vara stolt över mig själv, men det är svårt att hålla huvudet högt när alla andra verkar ta en för givet. För all del, gör det. men Förvänta er inte att jag kommer vara där för er sen. Sen när det passar just dig.

Hjärnan säger;
För är det någonting jag har lärt mig den hårda vägen i livet så är det att det tydligen inte går att älska en sån som jag.

Hjärtat säger;
Det är så jävla slut med det nu. Jag tänker inte kasta energi på folk som inte förtjänar den. Vill folk ha min vänskap och sällskap så får dom fan visa det också.
Jag är den jag är. Take it or leave it.

Hjärnan säger;
...för imorgon kan jag vara borta.
(Fast som om ni skulle bry er).


Kommentera här!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin