Gudarna måste gråta över att ha skapat en sån som mig. För när ångesten misshandlar en sönder och samman och när självhatet våldtar ens hjärna, då vill man bara trycka in ett dubbelpipigt gevär i käften och känna hur livet rinner iväg med hjärnsubstansen.

 

Vi har ett väldigt komplicerat förhållande, Döden och  jag.

Jag orkar inte slåss för mitt liv mer.

 

Jag minns inte när jag hade genuint roligt sist. När jag faktiskt skrattade av ren lycka och inte av plikt. När jag hade sol istället för regn i mina ögon. När jag kunde slappna av.

När jag faktiskt kunde lita på folk i min omgivning. När dagarna inte gick ut på ångesthantering.

Jag minns fan inte sist.